sajbe

Okej jag är helt fast. Inget nytt för mig egentligen men samtidigt som att en helt ny värld presenterats framför mina ögon. Skaffade ett konto snabbt för två dygn sedan och har sedan dess bombat mitt huvud med fina bilder och inspiration. Så ja, jag har skaffat tumblr helt enkelt och det är ju som att ha en annan blogg fast ändå inte. Sajbe heter jag där med, och klickar ni på bilden så kommer ni dit!

 

 

Ett nytt jobb väntar framöver också, jag kommer att åka runt i Sverige i sex veckor i samarbete med det mest älskade tvprogrammet i detta land, nämligen Melodifestivalen. Det ska bli spännande och roligt! Fick tips om jobbet för en vecka sedan av Maja och har sedan dess hunnit med en arbetsintervju i Stockholm samt besked om hur det gick. Så ja ett rent eventjobb helt enkelt, något nytt och en utmaning vilket gör mig peppad till max! 

London är en dröm. En dröm som jag i April gjorde till verklighet för sju månader av mitt liv. En verklighet som jag trivdes förvånansvärt bra i och som jag lämnade med både ledsamhet och lättnad. Ledsen över att behöva lämna en puls, rörelse och energi som jag inte ens känner av i detta land två timmar bort. Lättnad över att få komma tillbaka till ett hus där det finns utrymme till alla, där min älskade familj bor och där jag kan få tankar på plats och komma till ro. En trygghetspunkt i mitt liv. 

 

 

Den vanligaste frågan människor runt omkring mig har undrat dem få dagar jag väl varit hemma är; Hur känns det nu då?

 

Jag vet inte vad dem förväntar sig att jag ska svara. Kanske att det känns supertråkigt eller otroligt underbart. Svaret brukar oftast bli något i stil med "Än så länge känns det bra". Vilket är sant. För jag har nog inte landat i tanken riktigt. Att inte återvända till den lilla lägenheten i Hammersmith känns lite absurt. Ibland känns det som att jag inte ens har lämnat, att jag spenderade hela sommaren och hösten här. Att komma tillbaka och jobba på mitt gamla jobb känns som igår. Att jag aldrig var borta. 

 

För mig, har den här upplevelsen gjort större inverkan på mig som person än vad jag tror att den gjort. I mina öron låter det inte som en big deal riktigt, att flytta till London. För det är väl det man gör nu, som alla andra? Unga svenska tjejer åker till London för att jobba och ha kul. Jag själv såg det inte som att flytta hemifrån riktigt utan mer som en längre resa nästan. Men i eftertanken så är det ju ändå så, att jag som 19 åring flyttade till London. LONDON. Det är inte andra sidan jordklotet, men det är ett annat land, ett annat språk, en annan kultur och ett annat LIV. Så, jag flyttade inte bara till London "som alla andra" och allt var perfekt. Har istället fått det bevisat för mig själv att jag kan ta hand om mig och ta ansvar för mina måsten. 

 

Jag kommer föralltid att vilja se hela världen och testa att bo på olika platser. Men London kommer alltid vara en plats som jag kommer återvända till och känna mig hemma vid. 

 

 

 

Sedan i Tisdags har jag gått och längtat efter att få sätta mig på planet från Stanstedt till Västerås, för att mötas av svensk frisk och härlig luft, köra lite bil, äta lite lösgodis, få ligga i soffan och ta MASSA plats i hela huset utan att vara ivägen.

 

Jag är påväg hem hit jag med, för när man bor borta ett tag i ett annat land (som överlag inte är så olikt Sverige but still is) så uppskattar man så mycket mer. I ett land finns det alltid saker att förändra, förbättra och det kommer aldrig sluta med att alla blir nöjda. Sverige är inte perfekt men Sverige är ett drömland. Ett underbart land där du får synas, höras och vara vem du vill, hur mycket du vill. Älskar det. Till slut känns London lite grått och trist, man må älska lokala pubar, människorna och *storstadslivet*, men för tillfället finns det inget värre än röda bussar, Oxford Street och att sakna space vart man än är. London har vart fantastiskt och jag kommer njuta till fullo av min sista månad där, men jag känner mig klar för den här gången.

 

HUR SOM HELST, på måndag åker jag till Cypern en vecka med tre helt fantastiska tjejer! Vi ska sola, bada och dricka piña colada. Såklart. Ha det fint!

 

 

Det är väl dags nu igen, att skriva lite. Låta några veta om vad som händer. 

 

Maja har 19 dagar kvar i London. Uäh. Mina dagar är inte räknade, än. Men hem ska jag, om några veckor för att åka och sola mitt i Medelhavet och även krama om alla mina kära där hemma. 

 

Jag har jobbat på H&M i tre månader nu. Fick förlängt kontrakt igår. 

 

Våra fina Kensingtontjejer (som dem kallas i detta Hammersmith-crib) flyttar hem om en vecka(!!!!). Är så ledsen över det. Men vi hade en galet rolig helg. 

 

Och på torsdag kväll, om ungefär exakt 58 timmar får jag krama om min allra bästa, underbara, ÄLSKADE mamma. Har inte träffat henne på tre månader. TRE MÅNADER. Längtar så himla mycket.

 

Det var det.

 

 

 

 

    

Londonlivet genom min instagram @Sajbe. Följ mig där!

 

Idag är det tjugo grader varmt och andra september. En av fyra lediga dagar där ett antal timmar spenderades i parken, vid vattnet, på en handduk, i bikini. Sommaren är lyckligtvis inte slut än. För inget får en att känna sig så avslappnad, fri och bekymmerselös som värme och sol. Och det är väl inte så konstigt egentligen, då tidigare år som inneburit kyla och minusgrader, även inneburit rutiner, skola och saker "som måste göras" fast man inte vill. 

 

Jag har skrivit det förut, det finns inget som skrämmer mig mer eller gör mig mer ångestfylld än universitet, plugg, tentor och studielån. Hur era grupparbeten, korrekt skrivna rapporter eller pluggstress nätterna långa får mig så avskräckt från allt som har mer vidareutbildning att göra. Att själv sätta mig i den situationen finns inte i min värld för tillfället och kommer nog inte göra det på några år. Det finns så många resor att utföra, så många platser att se och så många minnen att hämta innan jag ens kan tänka mig att sätta mig ner bakom datorskärmar och tung kurslitteratur igen. (Inte för att JB innebar någon kurslitteratur men ändååå).

 

Det fascinerar mig hur så många i min omgivning gick från gymnasieutbildning direkt till högskolan eller universitet. Hur man inte vill vara lite FRI först? Få känna på ett liv utan läxor, prov, seminarium, tentor och allt vad det innebär och istället se lite av världen, kulturer, människor och livet. 

 

*Men alla är vi ju olika* 

 

För tillfället är London mitt hem, men kommer inte vara det för evigt. Världen är så mycket mer än Västerås-London tur/retur och livet är så mycket mer än *en bra utbildning och ett bra jobb*. 

 

Att äntligen få röra sig utanför Londons avgaser och stress var underbart för igår tog vi nämligen tåget ner till Brighton vid södra kusten.

 

Det finns inte något alls som jag för tillfället är missnöjd med, som jag skulle vilja ha på något annat sätt eller som jag saknar i mitt liv. Jag njuter till fullo av livet för tillfället. Att få börja jobba på H&M gav mig ny kärlek till livet här. Två veckor har gått sen jag började och jag trivs så himla bra än så länge. Visst, jag kommer inte stanna här till nästa år, för jag vill göra så mycket mer än det här och hemlandet är lite saknat ibland. 

 

Är väl medveten om att jag inte har uppdaterat om mitt liv här på ett bra tag. Så lite internettäckning som vi har i vår lägenhet gör att jag inte ens orkar försöka ladda upp bilder eller korta inlägg här. Men den här helgen har jag långledigt från jobbet och jag har nu placerat mig på Starbucks som ligger ca tjugo sekunder från vår ytterdörr. 

 

Vad har hänt sen sist? Min älskade familj har vart här och det var underbart att få visa dem mitt "nya hem". Jag har vart på Wireless festivalen och sett Justin Timberlake (BLAND ANNAT), försöker lägga upp ett filmklipp som jag kan visa här men det tar som vanligt fem år innan det är uppladdat. Även hunnit med pubhäng vid vattnet, lite utgång, promenader längs Themsen, biokväll och stått ut med värmeveckor i denna storstad. Allt jag har velat haft är en strand och vatten att svalka mig i. Men istället har jag suttit varm och ofräsch på buss nr 10 mellan Oxford Circus och Hammersmith oräkneliga gånger dem senaste veckorna. Men det är ju dumt att klaga. 

 

 

Igår, lördagen den 6e UNDERBARA Juli så begav vi oss till Stratford och Queen Elizabeth Olympic Park för att gå på festival! Det var jag, Maja, Louise, Therese och Amanda som med breda leenden njöt av solen och värmen. ÄNTLIGEN lite färg på huden, lite kall dricka och lite grymt musik i öronen samtidigt som man delade hela denna underbara dag med härliga personer. Jag njöt till fullo. En ledig lördag i ett soligt London med tusentals människor som var high on life kunde ju i princip inte bli bättre.

 

 

I lördags, efter att jobbet var slut hade jag ett missat samtal och ett voicemail. Lyssnade på meddelandet, det var H&M. Utan att hinta någonting om hur vidare min intervju var lyckad eller inte ber rösten i andra ändan att jag ska ringa upp så fort jag kan. Får inte tag på någon förrän på måndagen. 

 

"Hello Sara, we just wanted to let you know that you've been successfull."

 

GLÄDJEN som infann sig i hela min kropp sekunden jag hörde ordet "successfull" går inte att beskriva. LÄTTNADEN över att få säga upp mig på mitt nuvarande jobb jag inte riktigt trivts på, var även den obeskrivlig. Nu ska jag börja jobba på H&M igen, Oxford Circus, mitt i smeten, granne med Maja OSV. 

 

Och som mamma sa när jag ringde upp henne för att berätta det positiva beskedet:

 

"Nu får du komma hem igen, till H&M"

 

Jag hoppas hon har rätt. 

 

Nu kanske ni tror att Maja är igång och skriver så fingrarna blöder, men ICKE. Dock, så kommer detta inlägg enbart handla om just Maja.

 

För nästan fyra år sedan började vi gymnasiet ihop i samma klass. Jag skulle säga att vi var vänner som hängde i skolan tillsammans med andra, men inte mycket på fritiden. Men i trean så skulle vi göra projektarbete ihop och det var nog då vi började lära känna varandra bättre. Efter mycket tålamod och kämparglöd så lyckades vi till slut få vårat arbete klart och kunde andas ut på rikt... Okej who cares about that...

 

 

MAJA är en person som är glad, klok, lättsam, rolig, tålmodig, givmild, generös, spontan och står upp för sig själv. En person som jag trivs med så himla bra med och som fått mig att se världen (...okej Europa). Utan Maja hade jag nog aldrig tågluffat, jag hade heller aldrig flyttat hit till London. Hon har även fått mig att vara mindre skärrad och rädd för saker o ting. Hon uppmuntrar en till att leva livet fullt ut och göra saker som man alltid drömt om.

 

Idag fyller Maja 20 år. För exakt ett år sedan firade vi hennes födelsedag i Barcelona, tillsammans med tre andra härliga tjejer. Värme, rödbrända kinder, lite för många drinkar och hemgång halv sex på morgonen genom halva staden. Idag  firar vi hennes födelsedag i London, något jag (och kanske hon) aldrig hade trott om någon hade berättat det för oss, för ett år sen. Ett år sedan studenten och vi har hängt sen dess. 

 

Med ett försök att inte låta allt för klyschig, så kommer jag ändå säga att jag är otroligt glad att ha denna grymma vän (homie, fru, kompis, lover, you name it...) i mitt liv. Hon står ut med min osmidighet, hon får mig att skratta och njuta av varje dag här, hon peppar mig alla dagar jag har jobb på schemat och får mig att stå ut. Vi har bott ihop i två månader och aldrig bråkat eller tjaffsat. Helt enkelt en person jag kommer otroligt bra överrens med och vi delar samma syn på det mesta. Maja är en av mina bästa vänner, och det är så jävla fett.