Mumford and Sons i London
Igår, lördagen den 6e UNDERBARA Juli så begav vi oss till Stratford och Queen Elizabeth Olympic Park för att gå på festival! Det var jag, Maja, Louise, Therese och Amanda som med breda leenden njöt av solen och värmen. ÄNTLIGEN lite färg på huden, lite kall dricka och lite grymt musik i öronen samtidigt som man delade hela denna underbara dag med härliga personer. Jag njöt till fullo. En ledig lördag i ett soligt London med tusentals människor som var high on life kunde ju i princip inte bli bättre.
Vi lyssnade på HAIM, Edward Sharpe & Magnetic Zeros, Ben Howard, Vampire Weekends bland annat. Alla var glada, dansade, kramades och hela dagen var bara så himla idylisk. Älskade det. Så även fast detta inte är min "typiska" musik som jag vanligtvis lyssnar på, så var det så sjukt bra. Fina låtar som framförs med så mycket känsla och kärlek och som är ganska lättillgänglig trots texter om brustna hjärtan. MEN framförallt, denna genre är så himla, himla bra LIVE!
Alltså det var ju paus mellan varje band/artist på ca 40-50 min och det blev en heeel del kort på oss så detta jag delar med mig av här är ju bara en bråkdel av vad som finns i kameran. Undrar hur många "dagens dubbelhaka" vi visade på bild igår... Finns en del filmer också men tror det räcker med detta.
Men sen kom ju det vi alla 65000 besökare hade väntat på under den helt fantastiska dagen. Denna underbara, härliga lördag i östra London som sprudlade av glädje och kärlek skulle självklart avslutas på bästa möjliga sätt - Mumford and Sons. Publiken får energi på nytt, som en nytändning. Inte en själ i Olympia Parken står still eller håller munnen stängd. ALLA sjunger med i I Will Wait, The Cave, Babel, Little Lion Man etc. Låt efter låt, ton efter ton, alla är med.
Jag är så fascinerad över hur mycket man kan uppskatta en artist eller ett band. Hur man kan se upp till något så offentligt för att man kommer så nära artisten/bandet med hjälp av musiken. När första tonen hörs från Mumford så börjar Therese ögon att lysa och gnistra av så stora förhoppningar, så mycket glädje och uppskattning. Kände igen mig i det. För det där var jag för lite mer än en månad sen, fast i Globen i Stockholm, framför Beyonce. Alla drömmer vi om att se våra stora idoler, och att få stå rakt framför dem och sjunga med i texterna som har berört en på ett eller annat sätt. Så himla underbart yet so fascinating.
Konserten var så OTROLIGT, MAGISKT bra. Med solnedgång, strålkastare, konfetti, allsång och GLÄDJE så avslutades en av mina bättre dagar i livet. Tack för det. Nästa helg är det dags igen för Maja och mig.
Comments
Trackback
