Framför förvridna speglar
Ibland har man dagar då man känner sig som man ser ut i speglarna i spegelrummet på Grönan. Ibland har man dagar då man känner sig som en traditionell svensk köttbulle. Ibland har man dagar då man känner sig bredare än vad man är lång. Ibland har man dagar då man känner så himla ful. Idag var en sån dag. En riktig ful-dag. Det är acceptabelt att ha sånna dagar. Man måste få ha det ibland. Att ha det jämnt, det är inte acceptabelt.
Men efter mycket kladdkaka, lite TV-serie avsnitt i en liten blå soffa med fyrkantiga kuddar i mängder. Efter mer kladdkaka och mumintroll på skärmen när jag sitter på en sliten köksstol som blivit ommålad tre gånger. Lite cyberkommunikation med några personer som får en att le och garderobsrensning vid skymning. Ja någonstans där vänder det. Jag tar på mig en klänning som fortfarande har prislappen kvar i ryggen, en klänning som är två decimeter för lång och som har flätade axelband. Och då har det vänt. Nu står jag framför spegeln och tänker "Jag är så himla fin nu". Det är inte acceptabelt att tänka så. Utan det är en norm, en oskriven regel, det är en självklarhet att tänka så.
Jag är fin, du är fin. Oavsett enstaka ful-dagar.
