sajbe

Den största julklappenjag ger i år kommer varken ges till någon i min familj eller vän. Den kommer ges till någon som för mig är helt okänd, men som verkligen behöver den. Någon som behöver det mer än vad jag, min familj eller mina vänner gör då vi redan har allt vi behöver, om man ska jämföra. Paketet kommer vara fyllt med omtanke, kärlek och nödvändigheter för en eller flera personer.

 

Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något - är väl en mening som används flitigt i just dessa tider på året. Men det är nog den mest sanna också. Att stödja olika sorters insamlingar till organisationer, familjer och företag som arbetar för NÅGON ANNAN. Som vill hjälpa andra människor med att kunna ha ett värdigt liv med kärlek och omtanke. Det är nog dem mest VÄRT spenderade pengarna ur min synpunkt. Att få hjälpa dem som inte har det lika bra som jag har turen att få ha. 

 

Vi väljer inte vart vi föds i världen och alla har inte samma förutsättningar att förverkliga sin framtid på de viset dem önskat. Jag hoppas att många där ute visar extra mycket medmänsklighet från och med nu, inte bara i juletider utan även året runt. Man får påminna sig själv om hur bra man faktiskt har det och hur viktigt det är att ta hand om varandra. Att köpa gåvokort från t.ex. Unicef att ge bort istället för att köpa något som personen likagärna kunde vart utan, är en perfekt gåva. 

 

Alla är vi människor och vi bor på samma planet. Alla har rätt att leva vart dem vill, säga vad dem vill och älska vem dem vill. Det viktigaste av allt kommer dock alltid vara; respektera att ALLA är lika värda.

 

London är en dröm. En dröm som jag i April gjorde till verklighet för sju månader av mitt liv. En verklighet som jag trivdes förvånansvärt bra i och som jag lämnade med både ledsamhet och lättnad. Ledsen över att behöva lämna en puls, rörelse och energi som jag inte ens känner av i detta land två timmar bort. Lättnad över att få komma tillbaka till ett hus där det finns utrymme till alla, där min älskade familj bor och där jag kan få tankar på plats och komma till ro. En trygghetspunkt i mitt liv. 

 

 

Den vanligaste frågan människor runt omkring mig har undrat dem få dagar jag väl varit hemma är; Hur känns det nu då?

 

Jag vet inte vad dem förväntar sig att jag ska svara. Kanske att det känns supertråkigt eller otroligt underbart. Svaret brukar oftast bli något i stil med "Än så länge känns det bra". Vilket är sant. För jag har nog inte landat i tanken riktigt. Att inte återvända till den lilla lägenheten i Hammersmith känns lite absurt. Ibland känns det som att jag inte ens har lämnat, att jag spenderade hela sommaren och hösten här. Att komma tillbaka och jobba på mitt gamla jobb känns som igår. Att jag aldrig var borta. 

 

För mig, har den här upplevelsen gjort större inverkan på mig som person än vad jag tror att den gjort. I mina öron låter det inte som en big deal riktigt, att flytta till London. För det är väl det man gör nu, som alla andra? Unga svenska tjejer åker till London för att jobba och ha kul. Jag själv såg det inte som att flytta hemifrån riktigt utan mer som en längre resa nästan. Men i eftertanken så är det ju ändå så, att jag som 19 åring flyttade till London. LONDON. Det är inte andra sidan jordklotet, men det är ett annat land, ett annat språk, en annan kultur och ett annat LIV. Så, jag flyttade inte bara till London "som alla andra" och allt var perfekt. Har istället fått det bevisat för mig själv att jag kan ta hand om mig och ta ansvar för mina måsten. 

 

Jag kommer föralltid att vilja se hela världen och testa att bo på olika platser. Men London kommer alltid vara en plats som jag kommer återvända till och känna mig hemma vid.