Ute vilar mörka moln tungt över hustaken men ändå skiner solen på gatorna och vinden är kall trots att man virar sjalen runt halsen flera extra varv.
Den timme som jag spenderade på tåget rakt öster ut den torsdagseftermiddagen innebar häftig andhämtning, en flackande blick, förväntan och längtan. Små snabba steg runt, runt på Stockholms central som levde rusningstider med kalla människor som mätte min dubbla längd. Med darrande händer och bultande hjärta så gick de närmsta fyra timmarna så snabbt att mina intryck, leenden och mitt språk knappt hängde med. De ögonen brände sig in i mitt skin så hårt att jag knappt visste vart jag skulle fästa min egen blick. Drottninggatan var täckt med snöslask och vi gjorde ett tappert försök till att ta oss igenom utan att snubbla på varandra eller någon annan.
Dagen passerade med blandade känslor, skratt och tårar blandat med språk och kulturbyte. Armarna slingrade sig runt en annans midja om vart annat och med blicken i ögonvrån noterade han vartenda litet steg. En varm andedräkt och en mun som smakade bättre än något annat och sen var det över för den här gången. Tåget rullade tillbaka en timma västerut.
