sajbe

Den timme som jag spenderade på tåget rakt öster ut den torsdagseftermiddagen innebar häftig andhämtning, en flackande blick, förväntan och längtan. Små snabba steg runt, runt på Stockholms central som levde rusningstider med kalla människor som mätte min dubbla längd. Med darrande händer och bultande hjärta så gick de närmsta fyra timmarna så snabbt att mina intryck, leenden och mitt språk knappt hängde med. De ögonen brände sig in i mitt skin så hårt att jag knappt visste vart jag skulle fästa min egen blick. Drottninggatan var täckt med snöslask och vi gjorde ett tappert försök till att ta oss igenom utan att snubbla på varandra eller någon annan.

Dagen passerade med blandade känslor, skratt och tårar blandat med språk och kulturbyte. Armarna slingrade sig runt en annans midja om vart annat och med blicken i ögonvrån noterade han vartenda litet steg. En varm andedräkt och en mun som smakade bättre än något annat och sen var det över för den här gången. Tåget rullade tillbaka en timma västerut.

Drömde om min gamla klass inatt. Jag menar just den undervisningsgruppen jag hade. Åh. Ville bara säga det, så om någon av er läser detta, så, hej jag saknar er.

Framför mig på bordet ligger en broschyr, eller bok är en bättre benämning för detta vita ting som talar ett språk som jag pratat en hel del den senaste tiden. Utbildning. Stuider. Vilken värld, den där världen är så stor så stor och så mycket att bestämma sig om. University of London. Haha lilla jag, när blev jag stor?! Alltså ja inte fysiskt. Hm

Det enda jag känner just nu är längtan.

Nu måste jag nog nypa mig själv i armen för att se till så att detta inte var en dröm. Allt på en gång, som en flodvåg. Vill att mungiporna ska sitta fast uppe vid öronen och känna de där ruset. Men det var något som distraherade en från det. Från att vara överlycklig ända ut i fingerspetsarna. Juli, snälla kom fort men passera långsamt...för det finns inte mycket tårar kvar nu.

Är helt underbart inspirerad till max och räknar ner minuterna varje vardag tills jag få klä på mig min blå jacka och styra stegen ner mot rulltrapporna. Lyssnar på en låt där de sjunger verser i stil med "Under the spotlight, neither black nor white, it doesn't matter, do the dance" och drar på smilebanden till Glee. Tycker om de vita och undrar varför människor klagar över snö i februari, det är ju fullt normalt och precis som det ska vara. Är lite exhalterad och sprallig inför de kommande veckorna som bjuder på kalasfirande för småttingar som växer upp till vuxen ålder och fint besök från långa avstånd.

Leenden som växer allt större när ens tankar inte kan släppa något som man lyckats kedja fast ordentligt på näthinnan. Man känner det även fast det inte är verkligt och februari månad kommer vara den man kommer minnas lika klar som gårdagen för resten av sitt liv. Ibland invaderar en flock små kittlande fjärilar en inombords och regn och slask mitt i vintern hindrar inte en från att känna sig alldeles förväntansfull men ändå inte. Blickar, kroppspråk och känslor runt omkring oss hela tiden och hur underbart det än må vara så kan det vända lika snabbt som ett löv i vindarna som fortsätter blåsa bistra minusgrader mot våra ansikten i flera veckor till. Men så småningom så slår grönskan till bakom husknuten och vad du är vacker då. Fjärilar slutar aldrig flyga och ett leende som ditt kommer aldrig dö i mitt hjärta.

Funderar på att vara fullkomligt ärlig nu. Jag kan skriva ett ruskigt långt inlägg om småsaker som förgyller min vardag, verkligen bokstavligt förgyller. Jag älskar min familj, hej mamma du läser det här du är bäst. När man börjar en Måndag klockan 10 så är det ljust när man går till bussen, kylan är inte hemsk utan bara skön och fåglarna kvittrar, det var nästan så att jag skuttade till bussen för jag var så glad. Jag pratar varje dag med en person som motiverar mig som ingen annan. Jag saknar min vän äckligt mycket och han har varit borta i ett dygn. När jag blir stor ska jag ha ett stort men ändå mysigt rum där jag ska sy. Guld är en fin färg. Min första praktikdag var inte alls rolig. I slutet av Februari ska jag träffa en väldigt, väldigt (mycket, otroligt) bra person. Hi you. Jag mår megabra även fast jag gråter ibland, men det gör alla tror jag. Jag älskar ett te som heter Kärlekste som jag fick av Lina, tack! Jag är lite rädd för framtiden för jag vet inte vad jag vill jobba med eller göra. Ibland tvivlar jag för mycket. Mitt marsvin lever på övertid, utgångsdatum är redan passerat. Vill åka skidor sen kan det bli vår. Hejdå

Åh det här var svårt. Ingen låt gör mig ju riktigt ledsen utan mest fundersam och lite nere. Hade ett flertal att välja mellan och jag valde till slut denna. En väldigt fin låt dock. Lyssna och lär er att aldrig ta någon för givet. Aldrig.


(klicka på bilden för att lyssna på låten)
kittens

Det är ju lite roligt, den här känslan inom en. Jag är ju inte en av dom som har lätt att gömma det. Jag har inte mycket pengar, men om jag hade så skulle jag bygga ett hus. Där vi kunde bo. Min gåva är min sång, och det här, det är din sång.



Ha en trevlig första advent!

Idag lyssnade jag för ovanlighetens skull på radion. P4 var det som sändes ut i högtalarna och UR's program Barnaministeriet tog vid. Idag handlade det om en pojke som hette Gabriel. Han blev bara 13 år. Han dog i vintras, de hade hittat han långt ner i ett schakt vid Slussen i Stockholm. Hans syster var med i programmet och pratade. Hon beskrev hur han såg ut när han låg där på dödsbädden. "Han såg ut som en porslinsdocka. Jag trodde dom bara skojade med mig, det där var ju inte Gabriel. Han såg inte ut sådär. Men det var ju han, dom skojade inte.." Hon berättade hur det kändes att förlora sin bror. Programmet avslutades med att hon berättade hur hon gick vidare i livet, hon berättade om att hon inte kunde lyssna på vissa låtar längre. Speciellt två stycken, gjorda av världens bästa band. Låtarna påminde henne för mycket och gjorde henne ledsen.
En av dem låtarna är en av mina absoluta favoritlåtar.

"Jag är livrädd för att leva, men dödsrädd för att dö."

Ge mig en vinterdrog...allt du har...bara mörkret hör...

Varvar idrottsuppgifter med Teen mom och har en hals som börjar kännas lite hemsk. Får hoppas det går över väldigt snart. Sitter även och funderar på var min Elle tidning nr 12 håller hus, den vill inte hamna i min postlåda! Det gör mig lite ledsen. Nåväl, ska återgå till ett fjärde avsnitt och en kopp chai till min hals. Trevlig onsdag! Och okej, jag kan väl bjuda på lite London också innan jag sätter punkt.


Fina hus!


Skridskobana i 15 grader under en massa lampor. Mysigt!


Ja ni ser ju, been there done that! Nu: punkt.

Har funnit en mycket, väldigt, otroligt fin, underbar, fantastisk sida. Kartälskare som jag är. Jag menar, jag älskar kartor. Men detta är något extra. Tack google. Hur som helst, den här sidan är som sagt Google streetview och genom en enda knapptryckning så slumpar den fram en streetview från någonstans runt om i världen. Lovely. Jag delar med mig av lite fina printscreens. Mycket trevlig tidsfördriv.

Herregud vad jag ska resa när jag blir stor. Överallt. Jag vill se allt, precis allt.




printscreens från denna sida
se även http://9eyes.tumblr.com/

Nu kramar mörket fast sig i ett hårdare grepp runt om en redan när du springer med små steg för att hinna med bussen hem. Blöta kinder och en tom men rädd blick som gärna inte möter en annan. Samtidigt som det knastrar av iskalla frostiga snöflingor på backen under skorna. Innuti och innanför under det där förbannade skalet och skyddet in till sanningen så flyter tankarna omkring som spetsiga kuber som gör så ont när de stöter i kanterna mot skalet. Det gör så ont då.
Stora vita, tunna moln från ens andetag ut i tomma intet, försvinner i mörkret. Men dom ögonen som man inte klarar av att vika blicken ifrån finns ju inte ens där, hur mycket man än vill. Mörkret äter upp den vita luften fortare och fortare. Och någonstans mitt i allt så stannar de där fötterna, det knastrar inte av frusna regndroppar under skorna längre. Kylan kryper in tätare inpå då. De spetsiga kuberna har antingen fryst dom med eller ätits upp av mörkret, precis som den vita luften. Eller så flyter dom upp till ytan, och då bränner det bakom ögonlocken. Och ja...det gör så ont då.

Hej alla kära som läser detta. Jag mår bra. Trotts feta skavsår efter London resan så mår jag bra. Det snöar idag. Det är 9e november idag. Det är mysigt. Snart (förhoppningsvis) kommer det komma upp en sak här i mitt lilla krypin aka. min lilla blogg. Jag hoppas ni också mår bra. Annars; ta en kaka. Ha en fortsatt fin tisdag.