sajbe

Den vita gården i mitten, är ett hotell. I mitten av ingenstans, utan överdrift.

1. Inse att jag valde fel skor. Mina fötter dog redan på Arlanda.

2. Vara bland de första ut ur planet från Oslo och därmed vara en av de första till säkerhetskontrollen. Går snabbt och smidigt igenom och går ut genom två dörrar som jag antar att jag ska gå ut igenom. Inser efter 300 meter att jag har gått ut fel väg. Får gå tillbaka med mina dödande skor och väska. Tillbaka till säkerhetskontrollen där kön nu består utav resten av flygplanet. Frågar en av personalen om jag ska gå igenom igen eftersom jag gick fel och självklart ska jag det. Ut med dator, kameraväska, av med skor och jacka igen för tredje gången.

3. Få en helt egen stolsrad på flyget till Dublin. Sover gott.

4. Få min väska först av alla i Dublin. Så glad, eftersom flygplanet stannade längst bort på Dublins långsmala flygplats, vilket gör att man får gå i en kvart (utan överdrift) för att nå passkontrollen. Idiotflygplats, den är inte ens stor ironiskt nog.

5. Köper en tonfisksallad på första bästa ställe men får inte i mig mycket och ber att få med den i en påse.

6. Handbagaget är varmt som sjutton och det visar sig vara min dator. På bussen plockar jag upp den från väskan och låter den svalna. Datorn är stendöd fast den har varit avstängd och fulladdad kvällen innan. Najs bajs.

7. Bussresan ska ta drygt fyra timmar. Varav en timma snurrar den runt på samma gator i Dublin.

8. I Dublin inser jag att min tonfisksallad har läckt ut genom papperspåsen och det luktar nu tonfisk i hela väskan.

9. Bussen stannar efter ett tag i Dublin för att hämta upp en hög med människor. Jag ber då busschauffören att få gå ut och kasta min tonfisksallad. MEN, drar hela frågan på svenska. Han uttrycker sig med ett högt och tydligt "WHAT?!?" och jag inser snabbt att jag borde dra samma fråga fast på engelska. Jag går ut och kastar den vidriga salladen, 7 € i soptunnan.

10. Når Limerick strax innan klockan 6. Utmattad, ont i rumpan efter allt sottande, men framförallt lättad över att inte behöva resa så mycket längre än så här.

11. Väl hemma i detta hem så tänkte jag testa att starta datorn med hjälp av laddaren. MEN, inser att laddaren inte passar till min adapter.

Det var en rolig dag, Hejdå

You almost feel ashamed, that someone could be that important, that without them, you feel like nothing. No one will never understand how much it hurts

You feel hopeless, but nothing can save you

And when it's over, when it's gone, you almost wish that you could have all that bad stuff back, so that you could have the good

Sov gott min fina ♥

Nu börjar hösten. Jag är nog redo. Sommaren flög. Hösten brukar dessutom gå i ett sjukt tempo. Plugg, träning, regn, mörker, varmare kläder. Ja allt sånt som hösten innebär. Ändå mysigt. Det blir nog bra ändå. Hoppas på att få spendera höstlovet på annan mark. Annat land. Ja ni vet ju.

Nu fyra dagar senare och allt känns mest som en dröm och att avstånd bara är en sträcka är fakta och kan inte göras någonting åt. Det är vad det är. Men det blir vad man gör det till. För mig är avståndet, sträckan, distansen en oändlighet. Tusentals mil. Bilderna och videoklippen är mina bevis på att det faktiskt hände. Det inträffade. Men i en fart som gick så fort att jag knappt hann ta ett andetag. I varje fall känns det som de nu efteråt.

För har fyra dagar gått och nu knackar han inte längre på min dörr på morgonen och viskar Godmorgon.

Och inte längre, efter att han knackat på dörren, lägger han sig under täcket och viskar frågande Sov du gott? medans pannan min får ta emot värmande läppar.

Han går inte brevid mig på gatorna längre och håller inte längre min hand. Och det finns inga ord i världen jag saknar att höra mer än "Sara, you're all mine and I'm all yours."

Hans hjärtslag går inte längre att lyssna till genom att vila huvudet på hans bröst.

Hans bruna hår går inte längre att dra sina små fingrar igenom gång på gång.

Hans blick går inte längre att möta och jag har inga armar runt om mig längre.

Man ser sjön från huset. Utanför fönstrena växer stora buskar med blommor och en stor grön gräsmatta. Hunden skäller när hon behagar. Hon saknar svans och föredrar att man kastar stenar stora som knytnävar istället för pinnar. Sedan springer hon fort fort fort ner till stenen med sina korta små ben och fort fort fort tillbaka.

Han har mjuka läppar. Mjuka, smala läppar. Fina händer. Naglar och ögonfransar som flickor bara kan drömma att ha. Hår som man kan dra sina händer igenom minut efter minut, timme efter timme. Bara min.

Man kan se regnet på avstånd. Slå vad om hur lång tid det tar innan det fallar ner på ens egna fönsterrutor. Men det försvinner ungefär lika fort som det kommer.

Imorgon besöker vi havet igen.

Men efter mycket kladdkaka, lite TV-serie avsnitt i en liten blå soffa med fyrkantiga kuddar i mängder. Efter mer kladdkaka och mumintroll på skärmen när jag sitter på en sliten köksstol som blivit ommålad tre gånger. Lite cyberkommunikation med några personer som får en att le och garderobsrensning vid skymning. Ja någonstans där vänder det. Jag tar på mig en klänning som fortfarande har prislappen kvar i ryggen, en klänning som är två decimeter för lång och som har flätade axelband. Och då har det vänt. Nu står jag framför spegeln och tänker "Jag är så himla fin nu". Det är inte acceptabelt att tänka så. Utan det är en norm, en oskriven regel, det är en självklarhet att tänka så.

Jag är fin, du är fin. Oavsett enstaka ful-dagar.