sajbe

Åh det här var svårt. Ingen låt gör mig ju riktigt ledsen utan mest fundersam och lite nere. Hade ett flertal att välja mellan och jag valde till slut denna. En väldigt fin låt dock. Lyssna och lär er att aldrig ta någon för givet. Aldrig.


(klicka på bilden för att lyssna på låten)
kittens

Det är ju lite roligt, den här känslan inom en. Jag är ju inte en av dom som har lätt att gömma det. Jag har inte mycket pengar, men om jag hade så skulle jag bygga ett hus. Där vi kunde bo. Min gåva är min sång, och det här, det är din sång.



Ha en trevlig första advent!

Idag lyssnade jag för ovanlighetens skull på radion. P4 var det som sändes ut i högtalarna och UR's program Barnaministeriet tog vid. Idag handlade det om en pojke som hette Gabriel. Han blev bara 13 år. Han dog i vintras, de hade hittat han långt ner i ett schakt vid Slussen i Stockholm. Hans syster var med i programmet och pratade. Hon beskrev hur han såg ut när han låg där på dödsbädden. "Han såg ut som en porslinsdocka. Jag trodde dom bara skojade med mig, det där var ju inte Gabriel. Han såg inte ut sådär. Men det var ju han, dom skojade inte.." Hon berättade hur det kändes att förlora sin bror. Programmet avslutades med att hon berättade hur hon gick vidare i livet, hon berättade om att hon inte kunde lyssna på vissa låtar längre. Speciellt två stycken, gjorda av världens bästa band. Låtarna påminde henne för mycket och gjorde henne ledsen.
En av dem låtarna är en av mina absoluta favoritlåtar.

"Jag är livrädd för att leva, men dödsrädd för att dö."

Ge mig en vinterdrog...allt du har...bara mörkret hör...

Varvar idrottsuppgifter med Teen mom och har en hals som börjar kännas lite hemsk. Får hoppas det går över väldigt snart. Sitter även och funderar på var min Elle tidning nr 12 håller hus, den vill inte hamna i min postlåda! Det gör mig lite ledsen. Nåväl, ska återgå till ett fjärde avsnitt och en kopp chai till min hals. Trevlig onsdag! Och okej, jag kan väl bjuda på lite London också innan jag sätter punkt.


Fina hus!


Skridskobana i 15 grader under en massa lampor. Mysigt!


Ja ni ser ju, been there done that! Nu: punkt.

Har funnit en mycket, väldigt, otroligt fin, underbar, fantastisk sida. Kartälskare som jag är. Jag menar, jag älskar kartor. Men detta är något extra. Tack google. Hur som helst, den här sidan är som sagt Google streetview och genom en enda knapptryckning så slumpar den fram en streetview från någonstans runt om i världen. Lovely. Jag delar med mig av lite fina printscreens. Mycket trevlig tidsfördriv.

Herregud vad jag ska resa när jag blir stor. Överallt. Jag vill se allt, precis allt.




printscreens från denna sida
se även http://9eyes.tumblr.com/

Nu kramar mörket fast sig i ett hårdare grepp runt om en redan när du springer med små steg för att hinna med bussen hem. Blöta kinder och en tom men rädd blick som gärna inte möter en annan. Samtidigt som det knastrar av iskalla frostiga snöflingor på backen under skorna. Innuti och innanför under det där förbannade skalet och skyddet in till sanningen så flyter tankarna omkring som spetsiga kuber som gör så ont när de stöter i kanterna mot skalet. Det gör så ont då.
Stora vita, tunna moln från ens andetag ut i tomma intet, försvinner i mörkret. Men dom ögonen som man inte klarar av att vika blicken ifrån finns ju inte ens där, hur mycket man än vill. Mörkret äter upp den vita luften fortare och fortare. Och någonstans mitt i allt så stannar de där fötterna, det knastrar inte av frusna regndroppar under skorna längre. Kylan kryper in tätare inpå då. De spetsiga kuberna har antingen fryst dom med eller ätits upp av mörkret, precis som den vita luften. Eller så flyter dom upp till ytan, och då bränner det bakom ögonlocken. Och ja...det gör så ont då.

Hej alla kära som läser detta. Jag mår bra. Trotts feta skavsår efter London resan så mår jag bra. Det snöar idag. Det är 9e november idag. Det är mysigt. Snart (förhoppningsvis) kommer det komma upp en sak här i mitt lilla krypin aka. min lilla blogg. Jag hoppas ni också mår bra. Annars; ta en kaka. Ha en fortsatt fin tisdag.