Grå, men ändå grön
Nu börjar hösten. Jag är nog redo. Sommaren flög. Hösten brukar dessutom gå i ett sjukt tempo. Plugg, träning, regn, mörker, varmare kläder. Ja allt sånt som hösten innebär. Ändå mysigt. Det blir nog bra ändå. Hoppas på att få spendera höstlovet på annan mark. Annat land. Ja ni vet ju.
Bilden är förövrigt fotad på Irland. En av alla hundratals strandremsor. Med bergen som reser sig massivt runt om, formger och skapar magiska gröna underbara landskap. Just denna bild är väldigt...grå. Den gröna ön har en tendens till att se väldigt grå ut när regnet duggar titt som tätt. Men samtidigt, så otroligt grönt och vackert.
jag har inga armar runt om mig längre
Nu fyra dagar senare somnar jag fortfarande med ögonen svidandes av tårar som strömmar ner för kinderna fem minuter innan sömnen tar vid. Jag-överlever-till-nästa-gång-tankarna håller i sig under dagen då man håller sig i rörelse men övergår på en sekund till att Jag-har-nog-aldrig-kännt-mig-så-ensam. Man vänjer sig och uppskattar någon annans armar slingrade runt sig på morgonen när man brer smörgåsen till frukost. Man vänjer sig och uppskattar mjuka små pussar på kinder och läppar medans man samtidigt försöker borsta tänderna eller till och med ta på sig skorna.
Nu fyra dagar senare och allt känns mest som en dröm och att avstånd bara är en sträcka är fakta och kan inte göras någonting åt. Det är vad det är. Men det blir vad man gör det till. För mig är avståndet, sträckan, distansen en oändlighet. Tusentals mil. Bilderna och videoklippen är mina bevis på att det faktiskt hände. Det inträffade. Men i en fart som gick så fort att jag knappt hann ta ett andetag. I varje fall känns det som de nu efteråt.
För har fyra dagar gått och nu knackar han inte längre på min dörr på morgonen och viskar Godmorgon.
Och inte längre, efter att han knackat på dörren, lägger han sig under täcket och viskar frågande Sov du gott? medans pannan min får ta emot värmande läppar.
Han går inte brevid mig på gatorna längre och håller inte längre min hand. Och det finns inga ord i världen jag saknar att höra mer än "Sara, you're all mine and I'm all yours."
Hans hjärtslag går inte längre att lyssna till genom att vila huvudet på hans bröst.
Hans bruna hår går inte längre att dra sina små fingrar igenom gång på gång.
Hans blick går inte längre att möta och jag har inga armar runt om mig längre.
en grön ö
Vaknar upp morgon efter morgon i ett litet rum med vita väggar och endast en säng med blåa lakan och en fotölj som möblemang. Tre minuter senare knackar det på dörren. Klockan är runt halv tio och här äter man gärna toast och te. Jag dricker hallonte. Stenhuset är inte stort utan lagom, med ett runt valv framför ytterdörren. Här tar man inte av sig skorna vid entren. I skrivandes stund är conversen fortfarande på.
Man ser sjön från huset. Utanför fönstrena växer stora buskar med blommor och en stor grön gräsmatta. Hunden skäller när hon behagar. Hon saknar svans och föredrar att man kastar stenar stora som knytnävar istället för pinnar. Sedan springer hon fort fort fort ner till stenen med sina korta små ben och fort fort fort tillbaka.
Han har mjuka läppar. Mjuka, smala läppar. Fina händer. Naglar och ögonfransar som flickor bara kan drömma att ha. Hår som man kan dra sina händer igenom minut efter minut, timme efter timme. Bara min.
Man kan se regnet på avstånd. Slå vad om hur lång tid det tar innan det fallar ner på ens egna fönsterrutor. Men det försvinner ungefär lika fort som det kommer.
Imorgon besöker vi havet igen.
