jag har inga armar runt om mig längre
Nu fyra dagar senare somnar jag fortfarande med ögonen svidandes av tårar som strömmar ner för kinderna fem minuter innan sömnen tar vid. Jag-överlever-till-nästa-gång-tankarna håller i sig under dagen då man håller sig i rörelse men övergår på en sekund till att Jag-har-nog-aldrig-kännt-mig-så-ensam. Man vänjer sig och uppskattar någon annans armar slingrade runt sig på morgonen när man brer smörgåsen till frukost. Man vänjer sig och uppskattar mjuka små pussar på kinder och läppar medans man samtidigt försöker borsta tänderna eller till och med ta på sig skorna.
Nu fyra dagar senare och allt känns mest som en dröm och att avstånd bara är en sträcka är fakta och kan inte göras någonting åt. Det är vad det är. Men det blir vad man gör det till. För mig är avståndet, sträckan, distansen en oändlighet. Tusentals mil. Bilderna och videoklippen är mina bevis på att det faktiskt hände. Det inträffade. Men i en fart som gick så fort att jag knappt hann ta ett andetag. I varje fall känns det som de nu efteråt.
För har fyra dagar gått och nu knackar han inte längre på min dörr på morgonen och viskar Godmorgon.
Och inte längre, efter att han knackat på dörren, lägger han sig under täcket och viskar frågande Sov du gott? medans pannan min får ta emot värmande läppar.
Han går inte brevid mig på gatorna längre och håller inte längre min hand. Och det finns inga ord i världen jag saknar att höra mer än "Sara, you're all mine and I'm all yours."
Hans hjärtslag går inte längre att lyssna till genom att vila huvudet på hans bröst.
Hans bruna hår går inte längre att dra sina små fingrar igenom gång på gång.
Hans blick går inte längre att möta och jag har inga armar runt om mig längre.
Comments
Posted by: Claudia
jag har svarat på alla frågor om flytten till paris i ett inlägg längre ner, där hade jag en liten frågestund och svarade på alla svaren direkt bland kommentarerna. så kolla där! :) är det något mer du undrar så är det bara att fråga såklart! kram!
Trackback
