för vad vore jag...

Man kan inte bli så mycket annat än berörd när man får reda på vem en av Kents finaste låtar är tillägnad till. Åh. Dör nu lite mer inombords och jag vill nästan sitta i ett hörn och gråta för att det är helt sjukt sorgligt men för det mesta så jäkla fint. Så jäkla fint.

Comments

Leave a comment

Namn:
Remember me?

E-mail (publiceras ej)

URL/Blog

Comment

Trackback
RSS 2.0